Tar en paus!

Till styrelsen i Liberala lärare.

Jag ser symptom på att min gamla utbrändhetsdepression kommer tillbaks. Det innebär dels en viss förbittring i tonen, en viss orkeslöshet i argumentationen och en lust att bara lägga av med allt!

Därför tar jag en paus från de här diskussionerna som jag ofta tycker missar målet:  Vad är det för fel på skolan?

Hela hösten har jag varit förkyld fram och tillbaks och jag jobbar med SFI, som är en sorts förhoppningsverksamhet. Ingen vet egentligen hur människor lär sig eller varför de inte gör det. När någon, som Vygotskij, hittar ett ord för läget mellan att inte veta och veta, "proximal utvecklingszon", så har man inte därigenom förklarat något. Liksom med all rörelse, så konstaterar vi bara att den sker men kan inte riktigt förklara hur. "Hur kan någonting bli ingenting, och hur kan ingentig bli någonting", det frågadesig redan den gamle Parmenides. Exakt hur vet vi inte, men vi vet att det sker med vissa prerikvisita. All rörelse kräver vissa förutsättningar, i Vygotskijs fall lärare eller mer kapabla "mentorer", kanske även "lärande situationer", dvs olika media och exempel, men varför vissa, trots dessa prerekvisit inte lär sig, åtminstone i rätt takt, det har vi inte riktigt kontroll över. 

Det finns många orsaker hos inläraren som spelar in och det finns i varje lektionsupplägg en förhoppning om att det ska ge resultat, säker vetskap däremot finns inte. I slutänden, tycks det mig, så är det ändå elevens förutsättningar och motivation som avgör om det sker någon utveckling. När jag kommer hem är jag alltså ofta helt slut, eftersom jag, likt en brädsurfare, måste hålla full uppmärksamhet på vad som händer i klassen och vart förhoppningarna tar vägen.

Jag inser att mycket av mina skriverier går på tvärs med det som Liberala lärare tycks vilja. Först och främst så tror jag inte på att förstatliga skolan. Däremot så tror jag på att återinföra USK, som Johan Kant skriver i slutet av sina artiklar ”Förstatliga skolan eller återinför USK:en.”.  Varför han skriver så vet jag inte. Usken är lätt att föreställa sig vad den ger, medan förstatligande av skolan är ett alldeles för stort grepp för att konsekvenserna ska stå klart för någon. Varför tror man att staten är bäst på att organisera och leda utbildningarna? Staten har aldrig varit bäst på någonting, utom att producera Vodka en gång i tiden.

Det senaste i diskussionerna, om pedagogik och "flum" är tyvärr anakronistiskt. Problemet finns inte idag. Det fanns en tid på 90-talet pga flera tidsspecifika faktorer, som man framförde pedagogiska idéer om att ”söka kunskap”, men inte nu. Det vore nu istället ganska skönt om man slapp en ny våg av pedagogisk terror uppifrån. Pedagogiken måste vara fri. Varje diktat uppifrån har resulterat i dåliga saker i skolan.. alltifrån SIA och hela vägen till ”superläraren” idag. Det är orimligt och dumt att kräva en viss undervisningsform i alla lägen, som t.ex katederundervisning. 

Jag har också oftast katederundervisning under c:a 30% av studiepasset men det är för att jag själv tycker att det är vettigt, inte för att någon annan bestämt det. Skulle jag tycka att det inte är det bästa för de effekter som jag vill åstadkomma, så vill jag inte vara bunden av fyrkantiga regler om undervisningen.  Så vad är det som alla kräver? Jag förstår det inte. Mer reglering? Mer styrning uppifrån? Min synpunkt är motsatsen. Låt lärarna vara de professionella!

En god ämnesutbildning och något år pedagogisk orientering med möjligheter till valfri fortbildning – inom pedagogik eller ämnena - borde ge underlag till lärarens autonomi. Autonomi och politisk reglering är ofta varandras motsatser. Handledarskapet i stället för undervisning är ett exempel på hur lärarens autonomi blev reglerad uppifrån. Så i stället för att kräva en viss pedagogik som ska gälla överallt, vare sig den är David Ingvars, eller Paolo Freires, så kräv lärarautonomi!

Vi fick raka besked av någon facktopp (Ragnar någonting) att adjunkttankar är stendött inom LR. Jaha. Meritokratin i skolväsendet undermineras av krav underifrån, så som flera artiklar på senaste tiden visat, bl.a den om att ”Universitetslärare måste få vara ett privilegierat yrke”: https://richardsorman.wordpress.com/2017/05/16/universitetslararyrket-maste-fa-vara-ett-priviligierat-yrke/

Att olika långa och krävande studier inte har någon betydelse för befogenheter, arbetsvillkor och lön – där är ett stort problem. I stället har vi de mer lottoinspirerade karriärsatsningarna och en hel del retorik om att utbildning inte spelar någon roll för skicklighet, att det är ett drag av skråväsende att vilja skydda sin profession från att likställas med vadsomhelst. Det är klart att SKL gillar det, för då kan lönerna hållas nere. Men resultatet är en röra. Och en röra som jag tror återspeglas i de dåliga studieresultaten.

Inte ens i skolan värnar man om utbildning och formella meriter, så vad är då betyg att ha?

Framför allt vittnar ökande sjukskrivningstal och oreda, på att skolan blivit en osund arbetsplats. Och ingen vill heller ha ordning. Ordning i form av meritokrati. Ordning i form av organisation och ett upprätthållande av organisation, t.ex med klara regler för lärarens arbete och klara regler för elevers skolgång.

Det finns inget skydd för lärares position, fastän de (legitimerade) är de enda som har monopol på att sätta betyg. Implicit är betyget resultatet av lärarens verksamhet, varför läraren skulle ha betydligt mer makt över undervisningen och förutsättningarna för undervisningen. 

Det är ett argument mot rektor som pedagogisk ledare. Rektor sätter inte betygen, rektor undervisar inte, inga krav finns (ännu) på att rektor ska ha erfarenhet och utbildning i pedagogiskt ledarskap och undervisning. Rektor har många andra funktioner på skolan, som arbetsgivare för många yrkeskategorier, som lagväktare i flera olika lagrum (kommunallag, skollag, arbetsrättslagar t.ex), och har i praktiken inte tid att vara pedagogisk ledare. 

Varför kan vi inte politiskt ifrågasätta rektor som pedagogisk ledare? 

Det är ett slag för lärares autonomi. Det är också ett argument mot karriärtjänster som varken har formella kriterier vid tillsättningen eller får andra arbetsuppgifter: Deras betyg är inte mer värda.

Vi borde använda betygsmonopolet för att hävda vår position och status. Vad är det t.ex för mening att ha kollektiva ordningar, med samplanering och samrättning, när jag ändå till sist är den som sätter betyget? Jag kan ju helt och hållet strunta i samrättningens kontroverser och själv bestämma vad resultatet ska vara, efter egen tolkning. Och på samma sätt kan jag hävda att mitt projekt för att elever ska nå betyg i mina ämnen gör att jag tyvärr inte kan gå med på någon kollektiv planeringsform. 

Jag har hört av en förskollärare om situationen på flera olika förskolor i Göteborg, där barnskötarna har samma ställning som förskollärarna och där det är i princip omöjligt att skapa rätt ordning, eftersom det är den mest dominerande personen som bestämmer, inte den mest utbildade. Förutom att allt är fel, barnen skriker och mår dåligt, så mår också personalen dåligt, med ständiga strider. Förskolechefer med 100-tals klagomål på sig sitter kvar och många förskollärare är långtidssjukskrivna. Allt hade blivit mycket enklare om meritokrati rådde och förskolechefen gjorde sitt, förskollärarna sitt och barnskötarna sitt, med vederbörliga skillnader i befogenheter, arbetsvillkor och lön. 

Men denna oordning råder nu inom hela skolväsendet. Alla vill bara ha, befogenheter, inflytande och högre lön, det finns ett tryck, särskilt ”underifrån” om att alla ska ha samma villkor och det finns inget system som skyddar mot ränksmideri och informella maktstrider, där formella meriter inte har någon betydelse utan bara vad rektor ”tycker”. Det är rättsosäkert, särskilt som det inte finns något som säger att du inte ska t.ex jobba 620 uvt och sedan vara elevstödjare, medan en annan ”skicklig” lärare kanske ha 480 uvt och går på vissa betydelsefulla möten med ”ledningsgrupp”. Dessutom har du då sämre lön och riskerar att bli sjuk av de sammanlagda orättvisorna. 

Ok, det räcker. Men jag är ganska säker på att detta är en faktor som förstört skolan. Återinför olika titlar efter studiemeriter och officiella kriterier! (t.ex Examina, fortbildning, handledning av lärarstudenter, erfarenhet som samordnare etc.)

En annan olycklig faktor är kraven på ”ökande krav”. Det går dåligt i skolan, så man ska öka kraven. 

Många vill ha ”hårdare krav”, men kravtätheten har redan gjort och gör allt mer oöverskådligt och omöjligt för eleverna. (matriserna. T.ex) Jag misstänker att eleverna ännu mindre idag än tidigare förstår vad som förväntas av dem. Elevers hälsa är mer än någonsin i farozonen. Det är heller ingen idé att kräva en massa saker som nästan ingen kan klara och som tar tid att följa upp och sedan leder det till en massa dokumentation och möten som inte gör någonting bättre, utan orsakar mer missnöje bland elever och lärare. Där är vi idag.

Ämnet måste ändå byggas upp efter den nivå som eleverna befinner sig på oavsett vad de har för kurs.  En kunnig lärare som inte har en massa arbiträra krav på sig kan verkligen göra skillnad och anpassa sin undervisning till det steg som eleverna behöver ta till sig, eftersom han/hon förstår sitt ämne och kan arbeta strategiskt (identifiera proximalzonen). 

Om det ska vara någon sorts hårdare krav så är det att elever som inte visar att de vill gå i skolan faktiskt skulle få erbjudandet att sluta. Om de då väljer att stanna och sedan ändå inte ändrar sig, så skulle det inte finnas ett erbjudande längre. Någon sorts rädsla för att misslyckas måste byggas in i systemet. Och sådana konsekvenser måste vara väl kända. De kräver några exempel så att elever förstår var gränserna går. Där de går, där måste de gå, obönhörligen. Då kan elever sedan börja orientera sig mot ett nytt sätt att gå i skolan. Jag är för skärpta konsekvenser för elever som inte sköter sin skolgång efter bästa förmåga. 

Självklart kan en sådan elev som får gå då sättas i andra verksamheter eller studieinriktningar, men har helt enkelt missat det erbjudande som hon/han förut har misskött. 

Därför är jag mycket kritisk till idéer om "obligatoriskt" hit och dit, som ett extra år, eller obligatoriskt gymnasium! Det tar bort incitamentet från eleven. Det som är obligatoriskt kan man med all rätt protestera mot! Hota hellre i grundskolan med att ”om” du inte klarar dig på 9 år så måste du gå 10 år. Gör det inte till ett måste i vilket fall som helst. Har något inte fungerat i 9 år, så är risken att det skulle fungera det tionde ändå väldigt liten.

Dessa två saker är enligt mig orsaken till att skolan misslyckas och så här vill jag ha det: 

Det här är politiska krav som ändrar styrdokument på olika nivåer.

1.     Meritokrati! Från barnskötare till gymnasielektor: Formella kriterier avgör befogenheter, arbetsvillkor och lönenivå. Vad alla gör ska vara beskrivet i ett ramavtal. Skillnader tydliga mellan de olika nivåerna. Det ger incitament att vilja studera. Tydlig USK i närheten av de tidigare riktlinjerna. (504 för gymnasiet). Betydlugt ökad autonomi för legitimerade lärare, främst genom att slopa rektor som pedagogisk ledare. I stället avgör ämnesråd riktlinjer som anses nödvändiga ! Övrig organisation bara en hjälp för lärarna och eleverna, vilka har kärnverksamheten.

Rektor administrativ chef.

2.      Linjer istf kurser.

Krav på studier – att studera, närvaro, ordning, gör uppgifter, deltar aktivt, inte  krav på kunskaper! Kunskaperna kommer om man studerar. Når man inte målen, så ok. Goodbye.

Kunskaperna måste eleven kräva att få i sin undervisning och i sina egna ansträngningar. Erbjuds det undervisning t.ex om svensk språkhistoria, via olika lärandesituationer, som katederundervisning, video, IT-länkar, lärobok, övningar, samtal osv, så är det upp till eleven att internalisera det i sina kunskaper. Det kan därför vara tillåtet att misslyckas med kunskaperna, få F, men det kan inte vara tillåtet att gå i skolan utan att studera på timmarna, eller störa och göra annat, eller vara hemma.

 Vinsttak. 

När det gäller vinsttak och inskränkningar på friskolesystemet, så är det nog ogörligt. Vi kunde lika gärna försöka införa vänstertrafik igen och bygga om alla vägar, påfarter och broar. I varje fall så skulle det stöka till det i svensk skola under minst 10 år så att vi nog skulle behöva utebli från både Timms och Pisa en längre tid. Samhällsekonomiskt skulle det bli katastrof med många uppsägningar och rivna kontrakt, och staten som inte är känd för att vara snabb och flexibel skulle troligen inte klara att bygga ut nya relevanta skolor i en skiftande verklighet. 

Sedan frågar man sig varför? Friskolor som t.ex Engelska skolan lyckas fantastiskt bra och har åratals söktryck, för samma pengar som en kommunal skola som kanske inte alls lyckas. Låt ekonomer gå igenom detta ordentligt! Marknaden är ju egentligen behov. Behov kommer nerifrån och kan tas tillvara i en marknadsekonomi. På samma sätt fyller friskolorna ett marknadsbehov som kommer nerifrån. Det är en bra motvikt mot stat och kommun, och ger nog i det långa loppet mer innovation till skolan än vad ett rent oddentligt drivet projekt skulle kunna. Vi har ju Sovjet och Nordkorea som exempel på vart statligt styrd verksamhet utan konkurrens tar vägen. 

Kort sagt jag börjar känna mig allergisk mot krav som inte är vettiga i debatten, som leder uppmärksamheten bort från de verkliga problemen. Personer som jobbar i skolan borde kunna se vad som är fel, men organisationen är lamslagen av godtycket och maktfullkomligheten som i par verkar likt terror och inte ens låter dem se det uppenbara. Att skolan saknar principer.

Blunda och hoppas! Gå med på allt annars kanske du inte får löneförhöjning. Denna typen av terror kan få människor att både tro och tycka de mest vansinniga saker. Och jag ska inte förfalla till Hitlerargumentet nu, men mycket av verksamhet är skådebröd, man säger och gör vad den allenarådande rektorn, den "pedagogiska ledaren", vill. (är det inte lite av Nordkorea i det uttrycket?)

Man tror kanske t.om att formativ bedömning med krångliga matriser är något mycket viktigt, man tror att det är ens egna tankar och man torgför dem för att passa in. Man lyssnar noga på signaler från ”ledningsgrupp”. Det är ju ändå där ens öde avgörs. Inte i utbildningen och legitimationen. Inte i något transparent system byggd på sunt förnuft.